Virvid f?ll. Var nerv i kroppen skrek f?rtvivlat i d?dens skugga. Skr?ck pulserade i kakafoni med den alltomfamnande sv?rta som ?gonen var fyllda av.

  Fort, fort, fort gick det, men ?nd? var det som att ligga stilla. L?ngsamt, l?ngsamt, l?ngsamt ackompanjerades paniken av medvetenhet.

  Virvid g?spade, m?rbultad av sin sovst?llning. Efter ett par v?lbeh?vda gnugg kring ?gonen, lossnade den intorkade natten. En m?rk skog tog form omkring henne, dovt avsl?jad av oranget morgonljus.

  Hon r?ttade till sin st?llning p? den gren hon satt p?. Ett dussin alnar nedanf?r henne bl?nkte morgondagg i kontrastfullt mot den barriga marken.

  Virvid f?redrog att inte vakna upp till fallande mardr?mmar, speciellt n?tter spenderade h?gt upp i tr?d. Hon muttrade ett par svordomar ?t nattens demoner och deras ol?mpliga timing. Vid det h?r laget gick morgonmuttradet som p? r?ls, och inte var det konstigt, hon hade haft snart ett halv?r p? sig att muntligt m?la upp s?dan frustration som man bara kan ha ibland mitt p? morgonen.

  Hennes muttrande avbr?ts av en ofrivillig g?sp med tillh?rande morgonstretch. Det var n?got med att somna halvsittandes p? grenar; man fick alltid sovande h?gerben, och alltid snart-d?r-jag-mardr?mmar.

  Hur som helst s? var s?mnplaten v?rd obehaget. Hon drog in ett djupt andetag av fuktig sensommarluft och log. Luften var sval, barrig och fylld av begynnande f?gelkvitter.

  H?gerbenets kliande s?mn-myror var snart ersatt av ett starkare kliande av f?rv?ntan. Virvid lossade sn?ret kring sig sj?lv. Det var en ny dag, f?ruts?ttningarna var perfekta; det var inte m?jligt att ha jaktbyten n?rmare till hands. Men en ljudl?s duns landade hon hukad vid tr?dets r?tter, spjut i v?nster hand.Mot horisonten var skuggor. Alla konturer var otydliga, dolda av m?rker och morgondimma.

  Inget omkring gav sken av att vara levande. Det hade hon redan sett ifr?n tr?det, men att svepa ett omr?de fr?n ett tr?ds s?kra h?jd var inte samma sak som att vara p? marken, spjut i handen, med sitt eget och sina bytens liv p? spel; hennes jakt hade b?rjat p? riktigt. Med blicken p? sp?nn, r?rde hon sig tyst mot vinden.

  Dagen innan hade en stor del av jaktomr?det ?ter t?ckts. Men fortfarande hade inte ett enda djur setts till, harar exkluderade. Ingen dagsf?rsk avf?ring av adekvat storlek, ingenting, ingenting alls, bytesl?s var hon.

  Hon hade misstankar om sabotage. N?gon av de kadetter som inte kom ifr?n hennes by skulle mycket v?l ha f?tt f?r sig att ‘?ka p?’ sina egna odds genom att minska hennes. Det var rimligt, speciellt nu n?r f?rstaplatsen tillh?rde Virvid, om ?n med liten marginal... Hon kunde inte bekr?fta sina misstankar; men s? snart hon ?terv?nde till baracken skulle hon fr?ga Elbard och Renald om n?gon av dem sett n?gon passera deras omr?de in till hennes.

  Sabotaget var en barkbit i st?veln. Hon hade aldrig g?tt tillbaka bytesl?s och det t?nkte hon inte g?ra den h?r g?ngen heller. Provianten hade l?nge sedan tagit slut och n?tterna var kalla, men sedan n?r hade det varit anledning till att ge efter? En runda f?rbi baracken skulle ta minst en dagsf?rd och s?dan tid hade hon inte!

  Ibland funderade hon p? att g? utanf?r sitt omr?de, hennes tillordnade jaktmark, men de blev snabbt avf?rdade. F?r riskfyllt. Andra kanske gjorde det, hennes sabot?rer gjorde det garanterat, ifall de existerade i alla fall. Men, det vara inte v?rt det. Virvid deltog inte i tre?rajakten f?r att komma n?st f?rst och i hennes plan fanns inte utrymmen f?r att ta on?diga risker.

  Tre?rajakten var en samh?llstj?nst s? mycket som det var en bemyndigande ceremoni. Under tre?rajakten v?xer ynglingar till krigare sades det. De som l?g i blev bel?nade och f?r den som gjorde allra b?st ifr?n sig skulle en helt ny v?rld ?ppnas...Alla sjutton?ringar deltog i den. Virvid hade sedan liten spenderat timmar i daglig f?rberedelse f?r var dag hon nu levde.

  Tre?rajakten h?ll en central roll i var by Virvid n?gonsin h?rt talas om. Och inte var det konstigt. Starka krigare f?ddes d?r, och de djur som f?llts och togs v?l tillvara p?. Ibland l?nga vintrar och mager jord var torkat k?tt och v?rmande skinn ov?rderliga.

  Under jakten prisades styrka, ?rlighet och sj?lvst?ndighet.

  Straffet f?r att jaga p? annans omr?de var d?rf?r betydligt. Ertappade kandidater kunde tappa flera m?naders po?ng. Men det var bara om man blev sedd.

  N?r det egna omr?det svek henne fanns sj?lvklart tankar om att bes?ka Elbards eller Renalds omr?de. Det fanns ingen chans i v?rlden att n?gon av dem skulle rapportera henne. Men det vore fel. Hon ville inte f?rst?ra f?r n?gon av dem, dessutom var det fegt.

  Det f?rbjudna omr?den d?remot, d?r fanns inte n?gon som skulle m?rka hennes fr?nvaro. Straffet f?r att bli uppt?ckt d?r var, f?rvisso, extremt; ?kte man dit f?r att kunde man s?ga hejd? till alla dr?mmar om att sticka ut i t?vlingen.

  Men vad var risken att bli ertappad? F?r att se n?gon d?r skulle man vara tvungna att vara d?r sj?lv, och vilket regelbrytare skulle vara dum nog att vittna i s? fall? Liten, risken var v?ldigt v?ldigt liten. Inget kunde knappast vara v?rre ?n att vara kvar h?r ?nd?. St?llet var tomt och tiden tickade.

  Virvid bl?ngde in i morgonm?rkret och grimaserade. Idag skulle hon definitivt f?lla ett djur, och hon brydde sig inte l?ngre om var. Andra hade f?rmodligen f?llt flera omg?ngars byten vid det h?r laget.

  Speciellt Renald. Han kanske var vek med spjut, men grabben hade gjort en b?ge och han var larvigt skicklig med den. Han brukade alltid skryta om hur farlig han skulle vara om han fick n?got riktigt att skjuta med ist?llet f?r hans hemgjorda leksak. Leksak eller ej, var g?ng Virvid sett Renald i baracken hade hans ryggs?ck varit fylld b?de inuti och utanp? med harar.

  Under soluppg?ngens f?gelkvitter r?rde hon sig mot det omr?de som hon aldrig betr?tt f?rut, det f?rbjudna omr?det. Under marschen h?ll hon hyfsad vaksamhet mot konturer i fj?rran. Hon var inte j?ttefokuserad; en vecka hade passerat utan en f?rsk r?djurslort. Hon dagdr?mde om hur hon v?lkomnades som vinnare i byn. Scenen var tydlig. Med nytt spjut i ?kta st?l och flera magiska stenar i l?derpungen stod hon stolt redo framf?r Skyskred, byns h?vding. Skyskred log, klappade henne p? axeln och sa “V?l jobbat Virvid! Du ?r v?rdig att f? l?sa ur den heliga tr?ningsmanualen“

  Stolen content warning: this tale belongs on Royal Road. Report any occurrences elsewhere.

  Hon ?lskade att bli sporrad till att bli n?gon, n?gon med makt, n?gon som kunde g? omkring i byn, inte bara accepterad, utan ?ven respekterad. Virvid var inte d?r ?n, hennes tre mest avg?rande ?r i livet blott b?rjat. F?rst efter skulle hon ens bli v?rd att kallas vid sitt namn. Men en dag, d? skulle hon inte se upp till n?gon.

  Hon n?rmade sig ett ?ppnare skogsparti med fler ungtr?d ?n fullvuxna. Tv? st?rre tr?d l?g en bit framf?r henne. Ett av dem hade n?bara grenar.

  Att ha koll p? kl?ttringsbara tr?d kunde skilja mellan liv och d?d. Det hade hennes tr?nare sagt en g?ng, och Virvid hade numera sv?rt f?r att g? f?rbi ett tr?d utan att utv?rdera det ur kl?ttringssynpunkt.

  Hon sm?g lugnt vidare. Vid det h?r laget var hon utan tvekan p? f?rbjudet vatten. Hon sm?g smidigt, som rinnande vatten, tills hon stelnade till i alla fall. Adrenalinyrsel kom som ett slag mot br?stet.

  “Psst,” viskade en dold k?lla. Hon vred sig en tiondels cirkel, spjut reflexivt h?jt till kastl?ge. Hon hade inga planer p? att l?ta n?gon rapportera henne.

  Hon tog ett par steg fram?t, redo att g?ra sig av med den andre fuskaren i n?rheten.

  “Stopp, stopp, STOPP,” tonen blev nerv?s. Den h?r g?ngen hade hon h?rt tillr?ckligt f?r att lokalisera k?llan. Beredd att riskera allt och kasta spjutet, gick hon fram n?gra steg, ingen idé att smyga l?ngre.

  “HELVETE! Stopp F?LLA! Det ?r en f?lla framf?r dig helvete!” lj?d r?sten. En rish?g prasslade till och en l?derkl?dd, ungdom gjorde sig synlig, h?nderna h?jda i en medlande position. Han hade rufsigt r?dblont h?r. Det matchande fjunen p? hans dubbelhaka. Lika vilt som h?ret var fr?knarna p? hans runda kinder.

  Virvid hade aldrig sett honom f?rut. En fredl?s! Ingen tvekan om saken; han var inte fr?n hennes barack. Skyskred och barackm?stare Ek hade tydligt f?rd?mt alla som vistades p? deras mark. Hundra po?ng, det var vad man fick om man avr?ttade n?gon av de trol?sa banditerna.

  Hon gick fram?t lite till f?r att garantera en s?ker tr?ff.

  “Sviish-TSSHACK!”

  N?gon slog henne bakifr?n, hennes spjut fl?g ur handen.

  Hon f?rs?kte huka p? sig f?r att snabbt plocka upp spjutet, det gick inte, n?gon h?ll fast hennes ryggs?ck och tryckte den ?t sidan. Best?rt v?nde hon sig om, kniv i hand.

  Fast i hennes ryggs?ck var en krattlik anordning. Hon hade aldrig sett liknande. Fyra mindre p?lar satt f?sta p? en den gren som sm?llt in i henne bakifr?n. Hade hon inte haft en tjock hjortf?ll i ryggs?cken skulle hon troligtvis blivit spetsad.

  Hon d?k ur ryggs?cken med en kullerbytta. Innan hon rest sig f?rdigt var hade hon redan spjutet riktat mot fr?mlingens br?st. I r?relsens hast hade det tr?ngt igenom l?derv?sten.

  “Aj… Vad, vad h?ller du p? med?” sa den mannen, fryst i sin position.

  “Ge mig en anledning till att inte d?da dig h?r och nu!” rabblade Virvid efter en kort stunds tanke.

  Den fete killens blick for osynkat mellan henne och den spets som f?rmodligen tr?ngt en bit in i br?stfl?sket.

  “Ehm, jag r?ddade dig? Kan du vara sn?ll och dra ut din ?verdimensionerade pinne?”

  Virvid rynkade p? pannan. En bit bort h?rdes ett dovt knak av en bruten kvist. R?dda? Vore det inte f?r hennes tur s? hade hon precis d?tt till mannen framf?r henne. Hon var hyfsat s?ker p? att han hade beg?tt en hyfsat of?rl?tlig handling f?r att g?mma sig i det f?rbjudna omr?det. Om inte, s? var det n?stan v?rre om hon inte dr?pte honom. Antingen var han en of?rl?tlig bannlyst, eller en potentiell skvallrare. Ingetdera talade till hand f?rdel.

  “Du r?ddade mig inte alls, ge mig n?got b?ttre,” hon visste inte varf?r hon pratade med honom. Att ta en m?nniskas liv var inte s? enkelt som hon f?rest?llt sig.

  “Det kanske var mitt fel, men jag r?ddade dig visst... Se! Hade f?llan tr?ffat dig nu hade jag hj?lpt dig igen. Varf?r.. ”

  Virvid m?ttes av en tom blick. F?rstod mannen mitt emot att fr?gade efter en anledning till att trycka in spjutet djupare och inte tv?rtom?

  Hon stirrade p? mannen och f?rs?kte f?rst? varf?r hennes perfekta logik saknade makt ?ver hennes handlande.

  “Lyssna, kan inte du och jag bara l?ngsamt g? ?t varsitt h?ll? Det finns inga f?llor bak?t, de ?r all…” han avbr?ts av en till kvist som br?ts. Denna var n?ra. F?r n?ra.

  “Helvete j?vla... Inte konstigt att r?djuren h?llt sig borta,” svor han, stirrandes ?ver Virvids axel. Han b?rjade backa bak?t. Virvid synade med en kvick blick ?ver axeln, men snabbt v?nde hon sig om. Tre p?lsbekl?dda skepnader hade smugit sig fram bakifr?n.

  Hon greppade h?rt om spjutet och gjorde ett kvickt utfall. Snabbt fram, snabbare tillbaka. Ett ylande h?rdes fr?n det fr?mre av djuren.Trots f?rv?ningen hade hon reflexm?ssigt skapat avst?nd till dem. Varelserna framf?r henne var som hundar, fast st?rre, mycket st?rre. En beskrivning om Ulvars utseende gick igenom hennes huvud.

  Hon backade f?rsiktigt. Med undantag f?r f?r den ulv hon lyckats g?ra f?rbannad, verkade de andra vara mer intresserade av den fetare, mindre bev?pnade m?nniskan bakom henne.

  “Sviish-TSSHACK!”

  En ?ngestfyllt gn?ll fyllde luften. En av dem tj?t f?rtvivlat efter att ha g?tt in i en till f?lla. Tjutet blev ett startskott f?r de b?da andra.

  Ulven framf?r Virvid hoppade upp mot hennes ansikte, munnen ?ppnades i farten. Virvid hoppade instinktivt bak?t. Hennes blick hade varit fokuserat p? ulven, och hon hade m?rkt n?r den tagit ansats. Hon var lika snabbt som ulven, men hoppet bak?t gav henne mer tid att reagera. Tacksamt ?ppnades ulvens mun allt mer. Desto n?rmare den kom, desto mer ockuperade den hela Virvids sinne. Med oklanderlig fokus riktade hon spjutet mot ulvens mun och rotade sin balans mot marken.

  Utan ett tjut spettade ulven sig sj?lv p? hennes spjut. Hon h?ll kvar i besten f?r att s?kra sitt avst?nd ifr?n den, men det visade sig snart on?digt. Ulven lade sig ned stilla efter ett tyst rosslande.

  Virvind drog ut spjutet och v?nde sig mot de andra. Blicken sp?nd till tusen. Hon avslutade snabbt ?ven den sn?rjda ulven. Den sista ulven lade vid den h?r tiden m?rke till sin nyblivna ensamhet. Den v?nde sig ifr?n det tr?d tjockisen kl?ttrat upp i. Utan f?rvarning brast den ut i galopp, bort ifr?n m?nniskan med den stora pinnen.

  ?vning nummer tre: Kast mot djur som springer iv?g i rak linje. Det var en av Virvids favorit?vningar. Inte f?r att den var l?tt, utan f?r att den vara hyfsat realistisk… och f?r att hon alltid slog Elbard i den.

  Den flyende ulven drog en kullerbytta ?ver sig sj?lv n?r den snubblade i sin galopp. Den f?rmodade balansen hade troligtvis n?got med spjutet som utan f?rvarning tr?ngt sig igenom dess buk. Virvid b?jde sig fram?t f?r att ta spr?ng emot den.

  “V?nta, spring h?ger f?rst, f?lla framf?r dig!”

  Fokuserad p? bytet, men inte heller d?v, rundade hon f?llan som n?mnts. De var ganska sv?ra att missa om man faktiskt visste hur de s?g ut. I alla fall om man ocks? hade sinnet fritt fr?n byten att jaga.

  Vid det h?r laget hade spjutet lossat ifr?n ulven. Den tj?t n?got fruktansv?rt, men lunka fram?t, det kunde den fortfarande. N?r den s?g Virvid n?rma sig brast den ?ter ut i galopp.

  Den skulle inte klara sig v?ldigt l?ngt, men med dess snabbhet skulle den ?nd? kr?va en del sp?rning f?r att kunna ge den n?dast?ten.

  Virvid tog upp sitt spjut igen. Men enkelt standardsp?rande framf?r sig s? var det intensiva i princip avslutat. Hon tog ett ?gonblick f?r att samla sina tankar. Ulven hade stannat n?gonstans bortom sikt och tjutit igen. P? avst?nd d?mpades dess ljud betydligt.

  Virvid ?verv?gde om hon skulle jaga efter ulven p? en g?ng, eller avsluta aff?ren med den fete mannen i tr?det. Detta i alla fall innan hon h?rde nya ylanden svara p? den skadade ulvens tjut. Svaren var m?nga. De som smugit sig p? henne hade f?rmodligen bara varit en flocks jaktpatrull f?r dagen.

  “Skit.” Hon v?nde sig ?t och sprang ?ver till tr?det med tjockisen i. Hon var tvungen att agera snabbt.

  Hon hukade sig ?ver de b?da d?da ulvarna och g?mde undan de bollar av livsgl?d de l?mnat efter sig. Sedan skar hon av ett av huvudena och kn?t det till ryggs?cken Det var ingen idé att f?rs?ka sl?pa med sig resten avdem. Inte nu.

  “Kl?ttra upp i tr?det, om vi sitter h?r tillr?ckligt l?nge b..borde de ge sig av. Jag..jag har ett sten v?rt av t..torkad r?djurssadel, kom upp.”

  Perfekt, ?n en g?ng sa han n?got som en vanlig m?nniska skulle ha sagt. Inte alls som de banditer man h?r om i godnattsagor som liten… Aja, f?r ont om tid f?r att vela...

  Hon var inte f?rtjust i tanken, men det var inte som om det n?gonsin funnits ett val ?nd?. Hon h?jde spjutet ?ver axeln f?r att ha ihj?l mannen i tr?det.

  Mannen s?g vad hon var p? v?g att g?ra och roterade snabbt runt till andra sidan tr?det. “Skit” Hon kunde l?tt tr?ffa n?gon av hans tr?dkramande armar, men inget annat. Resten av honom var p? fel sida. Om spjutet fastnade i tr?det var det bara att kubba hem?t utan det.

  Hon sprang mot tr?det. Rakt ovanf?r spjutspetsen slank den bannlyste fr?mlingen alltid utom syn var g?ng hon roterade kring tr?det. Grenarna som spred sig ut mellan henne och mannen hj?lpte f?ga heller.

  Ett till tjut l?jd igen igenom skogen. Den skadade ulven hade inte r?rt sig l?ngt, men gruppen ylande som kom till svars var de redan... n?rmre? Hon hade inte tid med det h?r...! Hon drog ?t sig sin sargade ryggs?ck och b?rjade springa. tillbaka, tillbaka hem.

  “Den j?vla… Din…! Hoppas att en del av ditt ben ruttnade bort f?r alltid!” ropade mannen efter henne, men hon lade d?v?rat till.

  Mannen var nu en annan dags bekymmer. Prio var att komma undan ulvflocken. Det skulle bli sv?rt och utan tid att rota ?tbara saker ut skogen l?ngs v?gen. En dryg dag och natt. Lyckades hon springa oskadd den tiden vore hon s?ker i barackens skydd.